Visst är det konstigt hur saker och ting kan få en att må?

Innan idag va jag faktiskt glad, trött, men glad. Tills nu ikväll.. Allt spårar verkligen ur! Det är inte i positiv benämning. Nu är jag arg och ledsen. Jag är ledsen för du inte förstår, jag tycker synd om dig, men jag kan inte vara med dig för du gör mig så jäkla arg. Arg är inte en sådan person jag är, jag tycker om att vara glad, sprallig och skratta, det är så jag trivs och hade jag själv bestämt hade jag alltid varit det.

Förr, innan jag började gymnasiet, va nere och bara ville få ur det som tygnde mig, brukade jag gå ner till straden och lägga mig i sanden och titta upp mot stjärnorna. På något sätt kändes det som de förstod mig. De hade en lugnande effekt. Även om detta låter jätte töntigt och helt sinnessjukligt så kunde jag ligga och snacka för mig själv och på så sätt få ut det som jag ville bort från. Nu är det helt annorlunda, jag har jättefina vänner som stöttar mig i vått och torrt, jag känner gemenskap med dem jag umgås med och jag är med dem för att jag vill, inte för att jag måste. Alla har vi olika personer som man kan snacka mer om vissa saker, än vad man kan med sina andra vänner, därför känns det så sjukt underbart att mina vänner är som stjärnorna. Sedan har jag verkligen världens bästa mamma och pappa (enligt mig) som stöttar mig i alla lägen, även om dem kan vara pain in the as, så är de min pol-stjärna.

Ibland måste man höra att man är bra, men för att få höra "Carro vad du är bra" krävs det att man finns där för sina vänner. Att man någon gång säger,  fan vad bra du är, och att man stöttar varandra.

Så detta är till alla mina stjärnor; Fan vad bra ni är! Jag är så jäkla glad att jag har er, allihopa!

PUSS PÅ ER<3