Som ett maskrosfrö som spridit sig med vindens lätta andetag landar jag på okänd mark helt ensam. Marken är kall och våt från morgondaggens sköra droppar. Runt om mig finns inget annat än kal mark. Jag ser en buske flera mil bort, men egentligen är det nog bara några meter från mig, men det känns så mycket längre. Det är det enda jag ser, och den enda som finns i min närhet. Jag vill vara den där blomman som växer och växer och växer på en frodig äng omgiven av en massa andra blommor i klara färger. Istället har jag hamnat på denna kala åkern. Det var ett misstag. Men det var inte mitt misstag, det var vindens. Hade aldrig vinden blåst åt norr, hade jag aldrig hamnat här. Mitt liv är livlöst. Jag är den enda som finns på åkern. Förrutom den där busken då. Just när mitt liv kändes som mest hopplöst och jag var berädd på att vissna, sa det "poff" "poff, poff poffpoffpoff!!" Jag var inte längre ensam. Sex biljoner gula maskrosor växte fram. Det var en dröm som blivit sann! Kunde detta vara på riktigt? Jag gnuggade mig i ögonen, stängde ögonen så hårt jag bara kunde och sa tyst för mig själv "det är ingen dröm, det är ingen dröm, det är ingen dröm". Jag öppnade ögonen igen. Det jag såg var en kal, kall, mörk och ödslig åker. ... Men vänta! Där borta, på andra sidan åkern, där var en svag gul prick. Mitt hopp var inte ute än. Det blev natt. Under natten hade jag drömt om hur lycklig jag var för att få vara med den där andra gula pricken. Men när jag vaknade och öppnade mina ögon var åkern lika kal, kall och tom som den var när jag först kommit dit. Allt hade bara varit en dröm. PUSS PÅ ER<3