För dig gjorde jag det 1000 gånger om, jag förlät dig och gav dig 1000 chanser, om och om igen efter att du sumpat dem. Jag hade kunnat ge mig och sluta ge dig chanser, men jag ville inte, jag hoppades så innerligt att du hade lärt dig från den gången innan, förra gången du fick en chans men sumpat den, eller från gången innan förra chansen, eller gången innan dess. Det gjorde du inte. Jag kunde inte hålla på sådär, det gick inte, jag orkade inte mer. Det var därför det blev som det blev.
      Det är först nu jag inser att jag saknar något. Jag saknar den där lilla spralliga spidevinken. Den där personen som snackade oavbrutet, som fick en att skratta när man var nere. Jag saknar ändå lite att ge folk chanser.
      Det är väldigt invecklat för jag vill ändå inte att det ska vara som det var innan, jag orkar inte allt det som var så omständigt, jobbig och framförallt inte alla lögner. Det finns inget jag hatar så mycket som lögner. Det är därför inget kommer kunna bli som det var innan, aldrig någonsin.

PUSS PÅ ER<3