I lördags va jag riktigt nere. Jag hade varit sjuk i exakt en vecka och ni som känner mig vet att jag blir sjukt rastlös av att bara vara hemma en dag. I lördags var det som att klättra på väggarna, jag kunde bara inte sitta hemma och göra inget alls. Inte heller hjälpte det att vara sjuk så ingen ville träffa mig. Då fick jag, från ingenstans, mormor och morfar-syndrom. Jag ville bara hem till mormor och morfar. Där hemma var allt så bra, det var långt från alla måsten och krav, det var så himla mysigt att vara hemma hos mormor och morfar, speciellt när man var sjuk, att bli lite extra ompysslad. Tanken av att inte kunna åka hem till dem, för de inte finns längre blev skrämmande.. Jag önskar att man ibland kunde plocka ner dem från himlen och umgås med dem, men det går ju inte..
       Tanken av att dem finns med mig överallt och vad jag än gör har funnits med mig ända sedan första dagen de inte lkängre fanns, och kommer finnas för alltid.

PUSS PÅ ER<3