Vissa människor slutar aldrig förvåna en. Ibland är det bra och iblan är det mindre bra. Just nu känns det som alla förändas. Själv har jag också säkert förändrats, men det märker jag inte på samma sätt som men mina kompisar och de i min närhet. Jag och min kompis satt och snackade om just detta idag. Vi kom fram till att nästan alla i vi umgås/umgicks med har förändrats. Konstigt, eller egentligen är det väl inte så konstigt? efter tiden som går så är det nog normalt att man förändras så egentligen är det kanske inte så konstigt att folk förvånar en, för jag tror inte man själv alltid hänger med i förändringarna hos dem i sin närhet, för man har lärt sig att de ska vara på ett visst vis och när de då inte är på det viset så blir det bara konstigt..

Erik Hassle sjunger "you don't know what you got until you missing it alot". Det är väl sant, men för att man då ska sakna något så mycket så måste man vara utan det ett tag. Om man sedan inser att det är en själv som har gjort fel, och sedan försöker fixa det och det redan är förstent, finns det inte så mycketv att göra. Vissa personer jag känner har helt enkelt "fuckat" det för sig själv och sin vänskap med mig att det inte går att fixa igen. Jag har alltid gett folk "chanser" en, två, tre, fyra, fem, ja så många att jag knappt kan räkna, någon gång får det helt enkelt vara nog. Vissa har verkligen utnyttjat sina chanser och jag har oftast varit för blind för att se det. Även om mina vänner sagt till mig att dem behandlar mig illa, eller att det inte är lönt att ge dem en chans till för det kommer ändå göra samma ska mot mig igen. Oftast slutar allt i bråk och tillslut dör "vänskapen". Men det mina andra vänner inte ser är det som händer när inte de är där, det är som en teater med ridån nere, mina vänner är publiken som sitter i salongen, när ridån är uppe är allt bra och det går som på räls, men när ridån sakta skymmer scenen finns de inte mer, det är bara jag och min motspelare. Ibland är livet bakom ridån som att sväva på moln, allt är underbart och det är svårt att återspegla det på scenen sedan när ridån dras bort. Andra gånger är det som att leva i helvetet, inget blir bra och det är inte lika svårt att återspegla, för när man sedan summerar pjäsen så ser folket inte det goda i pjäsen, utan focusesar på det dåliga. Det är därför vissa av mina vänner inte kan se hur jag kan ge mina andra vänner så många chanser som jag gör. För jag väljer att se det som är bra, då jag svävar på moln  och livet är underbart. Jag väljer att blunda för det som är dåligt, även om det i många fall överväger det som är bra.. 


PUSS PÅ ER<3