En grej jag har funderat länge på, men som jag bara funderar på när det händer... Vilket är väldigt ofta..
- Varför blir det aldrig som man tänkt sig?
Det är nog en fråga som ingen, eller kanske bara den som ställt till det kan svara på. Grejen är den, blir något fel är jag för mesig för att säga till. "Jag säger skit samma", "det ordnar sig" eller "det är lugnt". Det är inte alltid sant. Många gånger blir jag riktigt besviken och kan tillochmed gå tillbaka till de vänner som en gång sårat mig men vill bli vän med mig igen.. Det är inte rätt. Så vad ska man göra? Ska man bara sitta där och ta det? eller ska man säga från? Anledningen till varför jag inte säger från är olika från gång till gång. Har man bestämt att träffas eller att gå ut och den andra inte vill, säger jag okej det är lugnt. Det gör jag för jag vill inte att den personen man hade bestämt med ska känna att den egentligen inte vill vara här hos mig, utan hellre vill vara där hos dem.. Då kan den personen lika bravara där och sedan vara med mig en annan gån, när den är med mig för att den vill vara med mig och inte sitta och vilja vara någon annan stans.

Menmen... Ibland blir det bra och ibland blir det dåligt.. Grejen med mig är att jag utan att mina kompisar egentligen vet om det, ser det dåliga i det mesta. Jag ger nog intrycket av att jag tar allt så positivt och allt ordnar sig.. Men, som mamma säger "man ska inte måla fan på väggen innan det hänt", så då får man återgå till sitt positiva/optimistiskt tänkande och vara den där glada Carolina.

Nu ska jag snart sova! Natti natti

PUSS PÅ ER<3