Jag vill känna blomdoften, höra vågorna mot strandkanten och känna värmen i luften.
Vissa personer slutar aldrig förvåna en!
Eller är det inte så man säger?
Iallafall, den som kom på det har så rätt så! Eller egentligen inte kanske?
Nu när jag tänker efter så är jag inte så förvånad, inte förvånad alls! Jag kunde nästan räknat ut att det skulle bli såhär.. Det är lite tråkigt, men så är det ibland, personer som man så gärna vill att de ska vara på ett speciellt sätt, eller när man bara ser det ljusa hos personen och hoppas så innerligt på att just den personen som den är när man bara ser allt ljust hos dem ska stanna här för alltid, inte gör det. När personen med den där ljusa sidan, så ljus att man känner blomdoften i luften, hör havets vågor rulla in på stranden och känner den där mysiga värmen i luften försvinner bit för bit och den där underbara personen försvinner och blir en annan person man inte alls känner, rasar allt.. För stunden känns det förjävligt, men efter några dagars tänkande märker man, nä, jag mår nog bättre av att vara utan den personen, om den ändå ska vara den där personen man inte alls känner igen och är under den nivån man aldrig trodde den personen skulle sjunka under.
Plötsligt är den personen utanför ens tankar....
Tills..
Du hör dens namn igen. Men så tänker man på det där smset som din bästa vän skickade iväg till dig när känslovågen hos dig stod jämt, varken plus eller minus hos den personen du tänkte på..
Fast...
Det kanske ändå var lite mer minus, men eftersom du inte ville se det dåliga hos personen var det +/-/0. I smset stod det en massa bra saker, en massa som fick en att öppna dina ögon och att det inte kommer bli bättre även om man nu ger den personen 100000 chanser till efter de där 988888 chanserna som man redan gett personen. Då tog det stopp.. Varför ska jag ge peronen fler chanser? Jag vet att personen ändå kommer svika mig igen. Ändå ger jag personen fler chanser för jag hoppas, jag hoppas, hoppas så inneligt att jag ska få känna blomdoften, höra vågorna mot strandkanten och känna värmen igen.. Grejen är den att det kommer jag aldrig göra igen.
It´s all fucked up! So from now on, no more chanses.
Jag vet jag har sagt det innan, att folk i min närhet inte ska få fler chanser men det är så himla svårt!!
PUSS PÅ ER<3
Eller är det inte så man säger?
Iallafall, den som kom på det har så rätt så! Eller egentligen inte kanske?
Nu när jag tänker efter så är jag inte så förvånad, inte förvånad alls! Jag kunde nästan räknat ut att det skulle bli såhär.. Det är lite tråkigt, men så är det ibland, personer som man så gärna vill att de ska vara på ett speciellt sätt, eller när man bara ser det ljusa hos personen och hoppas så innerligt på att just den personen som den är när man bara ser allt ljust hos dem ska stanna här för alltid, inte gör det. När personen med den där ljusa sidan, så ljus att man känner blomdoften i luften, hör havets vågor rulla in på stranden och känner den där mysiga värmen i luften försvinner bit för bit och den där underbara personen försvinner och blir en annan person man inte alls känner, rasar allt.. För stunden känns det förjävligt, men efter några dagars tänkande märker man, nä, jag mår nog bättre av att vara utan den personen, om den ändå ska vara den där personen man inte alls känner igen och är under den nivån man aldrig trodde den personen skulle sjunka under.
Plötsligt är den personen utanför ens tankar....
Tills..
Du hör dens namn igen. Men så tänker man på det där smset som din bästa vän skickade iväg till dig när känslovågen hos dig stod jämt, varken plus eller minus hos den personen du tänkte på..
Fast...
Det kanske ändå var lite mer minus, men eftersom du inte ville se det dåliga hos personen var det +/-/0. I smset stod det en massa bra saker, en massa som fick en att öppna dina ögon och att det inte kommer bli bättre även om man nu ger den personen 100000 chanser till efter de där 988888 chanserna som man redan gett personen. Då tog det stopp.. Varför ska jag ge peronen fler chanser? Jag vet att personen ändå kommer svika mig igen. Ändå ger jag personen fler chanser för jag hoppas, jag hoppas, hoppas så inneligt att jag ska få känna blomdoften, höra vågorna mot strandkanten och känna värmen igen.. Grejen är den att det kommer jag aldrig göra igen.
It´s all fucked up! So from now on, no more chanses.
Jag vet jag har sagt det innan, att folk i min närhet inte ska få fler chanser men det är så himla svårt!!
PUSS PÅ ER<3
Kommentarer
Trackback
