Så, nu har man ätit middag, kollat lite TV och lyckats somna vid TV:n... Så nu ligger jag nerbäddad i sängen redo att sova. Jag har kommit på det att jag ska inte sluta mitt i saker jag håller på med, de har en tendens till att aldrig riktigt bli klara då.. Som mitt rum, efter jag hade ätit orkade ju inte jag ta tag i rummet igen, men lite städat blev det iallafall.

Ibland kan jag tycka det är riktigt härligt att gå ut och bara gå, speciellt när jag är arg eller ledsen. Då kan jag gå nästan hur långt som helst, men då ska det vara mörkt ute och hörsnäckorna till ipoden ska vara i öronen, så man inte hör något annat än den där låten som väcker de minnena som man vill minnas för stunden, de som gör en lycklig, får en att känna sig glad, får en att slappna av, men ändå som gör att man inte riktigt kan släppa taget.
Jag minns i somras när jag och min killkompis hade bråkat, och ovan på det hade jag bråkat med mamma. Jag var så arg på dem att jag inte visste var jag skulle ta vägen, så jag tog ipoden i handen och flipflopen i den andra och gick med snabba steg. Jag hade så mycket i huvudet och det enda jag såg var ilska, jag var helt inne i min egna värld. Plötsligt var jag nere vid stranden i början av Höllviken. Då hade jag gått en bra bit, nästan fyra kilometer. Jag satte mig på en parkbänk och bara kännde hur musiken fick mig att slappna av och tänka på de bra stunderna jag haft tillsammans med honom. Tillslut visste jag inte ens varför jag var arg på honom. Påvägen hem hade jag redan glömt varför jag bråkat med mamma, men för säkerhetsskull gick jag en omväg hem, nedom stranden på andra sidan Höllviken. Det var bäckmörkt på stranden men vattnet var varmt och luften sådär sommarkylig som sommarkvällar är. När jag kom hem var allt som vanligt igen och dagen efter löste allt sig.

Nu ska jag sova, för det var ett tag sedan jag sov på riktigt, haha, och imorgon måste man ju vara utvilad!

PUSS PÅ ER<3