Sista gången jag satt här, men blodsprängda ögon, gråten djupt nere i halsen, hes röst och svullna kinder var för ett år sedan. Anledningen var inte densamma som den är idag. Men att inte ha den man saknar vid sin sida när det är jobbigt. Jobbigare är det att veta att man varken får eller kan höra av sig till dig. Allt är så jobbigt nu. Allt är fel. Allt blir fel. Inget är eller blir rätt. Det kvittar vad det handlar om, för det finns inget, inget som blir bra.

Ingenting har någon som helst betydelse längre.

PUSS PÅ ER<3