Nu har jag kört fast. Jag bara känner det. Det känns som jag är en bil som fastnat i ett stormigt regnoväder och inte kan komma loss. Hjulen bara rullar men jag står still.
Har världens underbaraste kille som tar hand om mig, men just detta är det ingen annan än jag själv som kan lösa och jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det. Allt bara kör hop sig. Allt krockar med varann´. Jag vet varken in eller ut allt är pannkaka. Precis som ett garnnystan som trasslat hop sig och slagit en massa knutar på sig själv. Det värsta är inte dagarna utan det är nätterna när jag sover själv. Det är då jag börjar grubbla och tänka på allt. Jag har ingen plan och har kanske egentligen aldrig haft men för ett tag kändes det iallafall som det var den bästa planen i världen för mig.

PUSS PÅ ER<3