Igår kunde jag inte somna för jag låg och tänkte på hur mycket jag saknar mormor och morfar. Egentligen var inte min morfar kanske den bästa morfarn, men i mina ögon var han den absolut bästa morfarn man kunde ha. Han var aldrig med på mina simlektioner, han följde aldrig med oss till affären, han var aldrig på skolavslutningar eller skoluppträdanden, det var mormor och hon var världens bästa mormor! Morfar, han var den som kom med godis till en när man var sjuk, han var den som lät en leka "säck" (en lek vi brukade leka när vi var där hemma, dem hade en säck som såg ut som ett påslakan som mormor sytt av mitt gamla sängöverkast. Det var randigt i alla världens härligaste färger, med små körsbär på. Så hoppade man i säcken och morfar bar upp säcken på ryggen, så som jultomten bär sin julklappssäck och så sprang han runt i huset. Mormor gillade inte när man sprang runt i huset, men det var den roligaste leken som fanns!) och han var den bästa morfarn i hela världen!

När man jobbar på Konsum här nere ser man barnfamiljer hela dagen. Mammor, pappor, barn, mormödrar, morfadrar, farfadrar, farmödrar. När jag ser mormödrar med sina barnbarn får jag alltid flashbacks från hur det var förr och hur mycket jag verkligen saknar henne!
Jag kan sakna mormor och morfar hur mycket som helst och jag kan gråta hur mycket som helst, men dem kommer aldrig komma tillbaka. Så är det bara. Antar att jag inte riktigt vill inse det, även om det har gått snart 10år sedan båda gick bort.

Idag var det en mamma som var inne och handlade med sin flicka. När dem hade plockat hop allt dem skulle ha, la dem upp allt på bandet. Mamman betalade och undertiden hoppade flickan upp på den där lilla hyllan som finns i slutet av bandet, öppnade påsen och började plocka ner varorna i påsen. Hon var nog inte mer än tre-fyra år och hon var helt koncentrerad på det hon gjorde. Det enda hon tänkte på var verkligen att få ner varorna i påsen. Då kommer pappan in genom dörren och ställer sig bakom henne, håller för hennes ögon och säger "gissa vem det är" flickan blir överlycklig, vänder sig om och kastar sig i hans armar och får fram ett glädjeskrik "Heeeej pappa!".
Tänk när det va så, när man blev överlycklig över att få träffa sin pappa efter bara en dag ifrån honom. Sist man såg honom var på morgonen och när man, 10 timmare senare, ser honom igen blir så lycklig, det är helt underbart!
Ibland önskar jag att det var så. Att det kunde vara så för alltid. Speciellt när man ser sånda stunder som idag. Det är då man bara vill spola tillbaka tiden.

Visst det finns stunder jag saknar som när jag var liten, men det finns stunder jag aldrig skulle vilja vara utan. Samtidigt som det blir roligare att åka utomlands med familjen, för man kan hitta på mycket mer saker tillsammans, blir det också svårare att hitta på saker tillsammans när man är hemma. Min bror har sina kompisar, jag har mina kompisar, det blir svårare att hitta dagar att hitta på saker på.

Tiden går, jag slutade dagis, jag gick ut grundskolan, jag slutade nian (vilket var det härligaste jag gjort!), jag började gymnasiet (utan att känna en enda själ på den nya skolan), jag skaffade massor med nya vänner, jag blev tillsammans med min allra första riktiga pojkvän (Som inte varade så länge), jag åkte på min allra första resa utan föräldrar (London), jag åkte på min andra semester utan föräldrar (Turkiet som var helt jäkla underbart), jag träffade en underbar kille (som jag fortfarande umgås med), jag tog körkortet (den största befrielsen jag fått!), jag åkte på ännu en semester utan föräldrar (London..Igen!), jag tog studenten (Jisses, den absolut bästa dagen i mitt liv.. So far!), jag fick jobb på H&M (Det roligaste jobbet jag haft!), jag jobbade på olika event, jag åkte på en resa (utan föräldar, igen!)

Och här är jag idag, tre jobb, en dröm om att åka på långresa till Nya Zeeland, fyra underbara resor framför mig -London, -Tågluffa i Europa, - Turkiet, - USA, vänner som är vid min sida, en underbar familj och ett liv som bara väntar på att få levas.



Tiden väntar inte på någon.

-Jag kommer bli vuxen varesig jag vill eller ej.

Och just nu känns det som att det är just precis vad jag vill! Jag vill inte glömma något, jag vill bara gå vidare, gå vidare i livet och minnas allt jag varit med om, allt från första dagen på simskolan, till dagarna hos mormor och morfar, till semestrarna med familjen, till alla andra underbara stunder i mitt liv, studenten, balen, pappas 50års dag.
-ALLT!

PUSS PÅ ER<3