För dig gjorde jag det 1000 gånger om, jag förlät dig och gav dig 1000 chanser, om och om igen efter att du sumpat dem. Jag hade kunnat ge mig och sluta ge dig chanser, men jag ville inte, jag hoppades så innerligt att du hade lärt dig från den gången innan, förra gången du fick en chans men sumpat den, eller från gången innan förra chansen, eller gången innan dess. Det gjorde du inte. Jag kunde inte hålla på sådär, det gick inte, jag orkade inte mer. Det var därför det blev som det blev.
      Det är först nu jag inser att jag saknar något. Jag saknar den där lilla spralliga spidevinken. Den där personen som snackade oavbrutet, som fick en att skratta när man var nere. Jag saknar ändå lite att ge folk chanser.
      Det är väldigt invecklat för jag vill ändå inte att det ska vara som det var innan, jag orkar inte allt det som var så omständigt, jobbig och framförallt inte alla lögner. Det finns inget jag hatar så mycket som lögner. Det är därför inget kommer kunna bli som det var innan, aldrig någonsin.

PUSS PÅ ER<3

Visst är det konstigt hur saker och ting kan få en att må?

Innan idag va jag faktiskt glad, trött, men glad. Tills nu ikväll.. Allt spårar verkligen ur! Det är inte i positiv benämning. Nu är jag arg och ledsen. Jag är ledsen för du inte förstår, jag tycker synd om dig, men jag kan inte vara med dig för du gör mig så jäkla arg. Arg är inte en sådan person jag är, jag tycker om att vara glad, sprallig och skratta, det är så jag trivs och hade jag själv bestämt hade jag alltid varit det.

Förr, innan jag började gymnasiet, va nere och bara ville få ur det som tygnde mig, brukade jag gå ner till straden och lägga mig i sanden och titta upp mot stjärnorna. På något sätt kändes det som de förstod mig. De hade en lugnande effekt. Även om detta låter jätte töntigt och helt sinnessjukligt så kunde jag ligga och snacka för mig själv och på så sätt få ut det som jag ville bort från. Nu är det helt annorlunda, jag har jättefina vänner som stöttar mig i vått och torrt, jag känner gemenskap med dem jag umgås med och jag är med dem för att jag vill, inte för att jag måste. Alla har vi olika personer som man kan snacka mer om vissa saker, än vad man kan med sina andra vänner, därför känns det så sjukt underbart att mina vänner är som stjärnorna. Sedan har jag verkligen världens bästa mamma och pappa (enligt mig) som stöttar mig i alla lägen, även om dem kan vara pain in the as, så är de min pol-stjärna.

Ibland måste man höra att man är bra, men för att få höra "Carro vad du är bra" krävs det att man finns där för sina vänner. Att man någon gång säger,  fan vad bra du är, och att man stöttar varandra.

Så detta är till alla mina stjärnor; Fan vad bra ni är! Jag är så jäkla glad att jag har er, allihopa!

PUSS PÅ ER<3

Det svåraste som finns är nog att glömma, glömma något som är så bra, fast ändå är så dåligt utan att veta om det. Att glömma någon som man inte vill glömma egentligen, att släppa taget och fortsätta leva vidare utan att tänka, smsa, prata eller träffa just den där personen som man varit så himla nära. Den personen som man älskat eller den personen som man har haft känslor för utan att riktigt veta om att man hade det förrän det är dags att glömma varandra. Det jobbigaste är om man är den sitsen att det är en själv som älskar den andra personen och får reda på att den andra inte älskar en tillbaka, eller slutat älska en för man gjort ett fuktansvärt snesteg.

Även om det är så himla svårt och det jobbigaste man kan göra, att glömma en person man verkligen gillar, går det. Visst det tar tid och i början är det skitjobbigt. Alla låtar, alla bilder, alla minnen det är grejer som är svåra att glömma kopplingen till personen, och näst intill omöjlig så känns det så himla skönt när man insett att det jag gör, mina beslut är de rätta och det är så det ska vara.

PUSS PÅ ER<3

"Mognaden kommer inte med åldern"
Det sa en vän till mig, efter att vi pratat om hur folk har förändrats och hur folk som vi umgåtts med, beter sig nu. Ibland är det lite pinsamt att se hur folk kan bråka om och störa sig på dem konstigaste sakerna. Jag har alltid kännt mig liten eller vad man ska säga. När jag var liten tyckte jag att de som var 18år, de va stora, det var då man flyttade hemifrån, hade körkort, va ute sent på kvällarna och fick dricka "vuxendricka". Nu är jag snart 19, och det är inte förrän nu jag känner att jag kanske är äldre än vad jag tror, jag har nämligen sett mig själv som den där lilla tjejen som kunde gå ut på gatan och hoppahage tillsammans med mina grannar, jag har inte sett mig som den där tjejen som har körkort, är ute varje helg, får lov att beställa "vuxendricka" ute på klubbar och kommmer hem tidigt på mornarna istället för vid 10på kvällarna. Igår när jag ställde mig framför speglen i hallen innan jag skulle ut, insåg jag att den där stora tjejen, det är ju faktiskt jag! Jag gör allt det där som "den stora tjejen" gör och nu ska jag ta studenten till sommar.
   Innan har jag tyckt att jag har varit förliten, och det har kännts helt fel att jag ska ta studenten, men nä, så är det! När jag sedan som igår kunde resonera på ett sådant sätt gällande ett beslut och kunna säga från på riktigt, och inte gå runt problemet, kände jag mig riktigt vuxen. Jag har aldrig sagt nej till någon person för jag har varit rädd, jag vet inte riktigt för vad, men jag har aldrig kunnat göra det... Tills igår, och vet ni? Det kändes så jäkla bra!

Va nyss ute med Ruff. Sikket väder! Inte för det är speciellt varmt, det är faktiskt ganska kallt, men solnedgången va riktigt härligt! Så jag tog bilen ner till andra sidan stranden och gick en liten runda med Ruffemannen.


PUSS PÅ ER<3

Usch! Nu sitter man med dessa jäkla läxorna igen, samtidigt som jag drömmer mig bort till ett varmt land med palmer, kritvit sand och knallblått hav. Mina tankar kommer ju inte bli uppfyllda denna timmen så lika bra att ta tag i plugget med en gång så man kan kolla TV ikväll. Är det inte så jäkla typiskt; när man väl bestämt sig för att vara hemma och ta det lugnt i helgen och inte gå ut och festa, så ska alla andra som inte brukar gå ut, eller som man inte brukar träffa, bestämt sig för att de ska ut... Dock står jag fast vid mitt beslut och är pensionär denna helgen, på fredag blir det let's dance kväll och mys i soffan med mammsi och pappi. På lördag blir det Kraftansträngning med matlagning hemma hos Lina, som fyller 19på måndag, och sedan bio.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur livet för vissa kan göra en U-sväng och bara vändas helt.
   För vissa kan det vara bra, vändningen är positiv, folk som kanske inte har haft det så lätt i livet och får hjälp och väl bestämmer sig för att göra en förändring i sitt liv. Dem beundrar jag så fruktansvärt mycket! Till exempel folk som är överviktiga som bestämt sig för att leva ett hälsosamt liv och verkligen gör det, eller folk som hamnat fel och börjat med droger och sedan bestämt sig för att bli fri från dem och börja en ny start i livet, eller om folk som struntat i skolan, men tagit tag i den och verkligen ansträngt sig. Det är dem personerna som jag beundrar mest i hela världen, folk som styr upp sitt liv och gör det bra för sig själv igen.
   Sedan finns det folk som går helt andra vägen, de gör fel U-sväng. En U-sväng där det är förbjudet, folk som går från hälsosam till väldigt ohälsosam, från bra i skolan till att skita i den, folk som går från vanlig kille/tjej till att vilja bevisa att man inte är dendär mesiga eller vanliga killen/tjejen och gör det på delt fel sätt och sätter sig själv i kniviga situationer. De folk som jag tycker synd om är de som inte inser att de själva är fina, de som inte inser att jag duger som jag är, de som struntar i omvärlden, stuntar i sitt liv och stuntar i allt.
   Sedan är det klart att de som gör fel U-sväng kanske inte har det så lätt hemma, i skolan, på jobb eller på fritiden. Därför är det så viktigt att ha någon att prata med, någon som man vet finns där för en, någon som man kan lita på, även om man gör ett felsteg eller två. Många har inte det, det är därför de gör fel sväng, det tycker jag är så himla synd. Ser man att någon är nere eller påväg åt fel håll, prata med han hon, umgås med personen och få den att känna sig viktig igen. Det du ger får du tillbaka förr eller senare, kanske inte idag, kanske inte imorgon, kanske inte om ett år, men förr eller senare kommer det tillbaka.

Nu ska jag nog bege mig till mina böcker igen!

PUSS PÅ ER<3

Nu har man suttit och kämpat med den förbannade internationella ekonomiuppgiften, och ja, det är lika tråkigt som det låter.. Haha, det enda jag tänker är att snart e det över!

Sitter och tänker på hur saker och ting är, de är jäkligt fucked up! Inte bara för mig utan för ganska många. När man känner att man inte orkar kämpa, kämpa lite till, när man inte orkar hålla kvar, håll kvar lite till, när man inte orkar stå ut, stå ut lite till, när man känner att man bara vill ge upp, känn efter en gång till, när man bara ser mörkert, titta en gång till och se ljuset i mörkert. Gör du detta ska du se att allt blir bra igen, det ordnar sig, håll ut! Det finns alltid fler än en utväg och ibland hjälper det att inte ta den lättaste. Det kan vara jobbigt när man väl inser att man måste ta den svåra vägen ut för att komma från saker och ting. I slutändan när du ser tillbaka så kommer du vara så stolt över dig själv att du valde att ta den svåra vägen stället för den lättaoch gav upp. Det finns ingen som kan gå den rätta vägen till dig, men det finns alltid folk som är där för dig och stöttar dig i ALLA lägen!

PUSS PÅ ER<3

Ibland blir jag inte riktigt klok på vad folk vill. 
 
Det känns som ena sekunden vill de berätta allt de har varit med om och allt som ska hända, och den andra sekunden är de som en mussla som inte alls vill öppna sig och som man får slita ur orden för att de ska prata med en. Ena sekunden är man en jättebra vän och andra sekunden snackar de skit om en. Vissa dagar har man jättekul tillsammans och andra dagar kan man inte ens hälsa på varandra. 
 
Måste bara säga att jag är så himla trött på det! Kan folk inte bara vara som de brukar och inte bete sig så jäkla konstigt? Ibland vet jag inte alls hur vissa personer tänker.

Det är precis som vissa människor är ute efter att få ens uppmärksamhet och när de väl lyckats spelar det ingen roll om man bryr sig eller inte längre.

Jag hade en kompis som gillade mig väldigt mycket, när jag sedan visade att jag brydde mig om denna personen var jag inte lika intressant längre. Efter att vi varken setts eller pratat på några veckor tröttnade jag, jag ville veta vad felet va, så jag frågade och vi löste allt. Vi blev vänner igen och umgicks väldigt mycket, efter ett tag var det precis som vi tröttnade på varandra, eller det blev helt enkelt förmycket efter att vi setts varje dag i någon månad. Det gick någon vecka och sedan började vi träffas igen, sedan var det precis som att vända på en femma, du var inte alls den personen som jag kände. Du började hitta på saker och ljuga för mig. När jag sedan berättade för di hur jag kände och att det enda sättet att kunna fortsätta vara vän med mig var att sluta ljuga. Det gick inte sa du, då sa jag att vi inte längre kunde vara vänner. Efter att inte har pratat på en månad hör du nu av dig och säger att du saknar mig, att du vill att allt ska bli som det var innan. Det vill jag också, men hur ska jag kunna lita på dig denna gången? Du säger att man kan förändras, men hur vet jag att du inte ljuger eller sårar mig igen, så som du gjorde innan? Jag vet inte om jag vågar ta chansen och hoppas på en förändring, när det gör mindre ont att glömma och gå vidare än att bli sårad igen.

Det jag menar är att man kommer inte få en miljon chanser att ändra på sig, så ta chansen när du väl får den och speciellt när det är någon som betyder mycket för dig som ger dig den. Jag säger inte att du ska ändra på dig för att någon inte tycker att du duger som du är. Då tycker jag inte att den personen är värd att ha som vän, men ser du att du sårar någon du bryr dig om med det sättet som du beter dig på, ta då chansen och fixa till allt medan chansen fortfarande finns.

Nu ska jag snart hoppa in i duschen och sedan bädda ner mig i min stora (?) säng, haha.

Avslutar inlägget med denna låten för den får en att må så jäkla bra! (dock är den bättre på Spotify)

PUSS PÅ ER<3

Om man vill gråta, men det inte kommer några tårar, betyder det att man inte är ledsen då?

PUSS PÅ ER<3

Now it´s only one day left to mum comes home :) I like!

This is to you, the one and only person that had made me feel like I'm the only girl in the world. You lifted me up when I couldn't reach, you opend my eyes when I couldn't see, you were a sholder to rely on. I hated how much I liked you but still sometimes I couldn't stand you and most everyting you did made me wanna smile. I didn't wanted to feel like we didn't had a future, cuz in someway I really liked you but later on I understood what you hade done to me, now your love is someting I cant remember. Eather way you sweet or crule, I loved you. Now Im moving on, Im going to get stonger now.. Our love is impossible... You left me for another girl I didn't wanna hear it, I had to let you go.. When we started to talk again I thought that we would just be friends cuz I knew It would never be the same agin. You made me belive you were the one, but now you'r gone I realised what you hade done to me, I can see clearly now..

KISSES TO YOU<3

Vissa personer slutar aldrig förvåna en!
Eller är det inte så man säger?
Iallafall, den som kom på det har så rätt så! Eller egentligen inte kanske?
Nu när jag tänker efter så är jag inte så förvånad, inte förvånad alls! Jag kunde nästan räknat ut att det skulle bli såhär.. Det är lite tråkigt, men så är det ibland, personer som man så gärna vill att de ska vara på ett speciellt sätt, eller när man bara ser det ljusa hos personen och hoppas så innerligt på att just den personen som den är när man bara ser allt ljust hos dem ska stanna här för alltid, inte gör det. När personen med den där ljusa sidan, så ljus att man känner blomdoften i luften, hör havets vågor rulla in på stranden och känner den där mysiga värmen i luften försvinner bit för bit och den där underbara personen försvinner och blir en annan person man inte alls känner, rasar allt.. För stunden känns det förjävligt, men efter några dagars tänkande märker man, nä, jag mår nog bättre av att vara utan den personen, om den ändå ska vara den där personen man inte alls känner igen och är under den nivån man aldrig trodde den personen skulle sjunka under.
Plötsligt är den personen utanför ens tankar....
Tills..
Du hör dens namn igen. Men så tänker man på det där smset som din bästa vän skickade iväg till dig när känslovågen hos dig stod jämt, varken plus eller minus hos den personen du tänkte på..
Fast...
Det kanske ändå var lite mer minus, men eftersom du inte ville se det dåliga hos personen var det +/-/0. I smset stod det en massa bra saker, en massa som fick en att öppna dina ögon och att det inte kommer bli bättre även om man nu ger den personen 100000 chanser till efter de där 988888 chanserna som man redan gett personen. Då tog det stopp.. Varför ska jag ge peronen fler chanser? Jag vet att personen ändå kommer svika mig igen. Ändå ger jag personen fler chanser för jag hoppas, jag hoppas, hoppas så inneligt att jag ska få känna blomdoften, höra vågorna mot strandkanten och känna värmen igen.. Grejen är den att det kommer jag aldrig göra igen.
It´s all fucked up! So from now on, no more chanses.
Jag vet jag har sagt det innan, att folk i min närhet inte ska få fler chanser men det är så himla svårt!!

PUSS PÅ ER<3

En grej jag har funderat länge på, men som jag bara funderar på när det händer... Vilket är väldigt ofta..
- Varför blir det aldrig som man tänkt sig?
Det är nog en fråga som ingen, eller kanske bara den som ställt till det kan svara på. Grejen är den, blir något fel är jag för mesig för att säga till. "Jag säger skit samma", "det ordnar sig" eller "det är lugnt". Det är inte alltid sant. Många gånger blir jag riktigt besviken och kan tillochmed gå tillbaka till de vänner som en gång sårat mig men vill bli vän med mig igen.. Det är inte rätt. Så vad ska man göra? Ska man bara sitta där och ta det? eller ska man säga från? Anledningen till varför jag inte säger från är olika från gång till gång. Har man bestämt att träffas eller att gå ut och den andra inte vill, säger jag okej det är lugnt. Det gör jag för jag vill inte att den personen man hade bestämt med ska känna att den egentligen inte vill vara här hos mig, utan hellre vill vara där hos dem.. Då kan den personen lika bravara där och sedan vara med mig en annan gån, när den är med mig för att den vill vara med mig och inte sitta och vilja vara någon annan stans.

Menmen... Ibland blir det bra och ibland blir det dåligt.. Grejen med mig är att jag utan att mina kompisar egentligen vet om det, ser det dåliga i det mesta. Jag ger nog intrycket av att jag tar allt så positivt och allt ordnar sig.. Men, som mamma säger "man ska inte måla fan på väggen innan det hänt", så då får man återgå till sitt positiva/optimistiskt tänkande och vara den där glada Carolina.

Nu ska jag snart sova! Natti natti

PUSS PÅ ER<3

Jag har tänkt på det, det är sjukt hur ens uppfattning och känslor kan ändras hos en person!

Det började med en snygging nere på stranden. Det va det som fångade min uppmärksamhet. När jag sedan några dagar senare träffade dig på en strandfest, började vi prata och du verkade som en bra person, snäll, trevlig och hela den grejen. Några dagar senare fick jag ett sms från okänt nummer och jag babblade på, tillslut frågade du om jag visste vem det va, nej svarar jag, jaha undrar du inte vem det e då? haha jo svarar jag. Jag trodde aldrig jag skulle få det svaret, men det va du, den personen jag träffat nere på stranden. Vi hade två genensamma vänner som både du och jag brukade umgås med så vi började umgås alla fyra. Vi hade jätteroligt tillsammans och det va vi fyra! Jag hade inga tankar på känslor för dig mer än vänner. Våra två gemensamma vänner berättade allt för mig vad du kände för mig som du innan hade berättat för de. I början kände jag mig generad. Oj! Tänkte han verkligen så och tyckte han verkligen det? Då blev jag rädd, jag kunde lixom inte känna vad jag kände, jag va tom på känslor.. Då tog jag steget från, jag gillade inte alls dig på det sättet. Det steget jag tog från dig visade sig bara i att du tog ett steg mot mig. Vad skulle jag göra? Jag började säga att jag inte kunde ses. Till slut fick jag berätta för dig att jag inte alls kännde så för dig som du kännde för mig. Jag ville bara vara vänner. Okej sa du, då är vi bara vänner. Tiden gick och vi började träffas, alla fyra tillsammans igen. Efter ett tag var det bara du och jag som umgicks. En dag nere på standen på sensommaren tog du steget mot mig och berättade att du inte kunde vara bara vänner. Från vänner blev det en kyss som kommer finnas för alltid kändes det som. Vi umgicks nästan varje dag. Jag tyckte om att vara med dig, men kände fortfarande att jag inte kunde vara mer än vän med dig. Det var tiden som var ditt probem. Du ville inte vara själv och du var rädd för att bli sårad igen. Jag ville inte vara den som kom till att såra dig, Därav mitt beslut att bara vara vänner. I början på septembet jobbade du mycket och vi sågs inte på två veckor. Från att ha umgåts 18timmar på dygnet i flera veckor till att inte umgås på två veckor, blir det väldigt tomt. Saknaden växte. En dag ringde du och berättade om en annan du träffat på din födelsedag, ni hade varit ute och ätit. Eftersom vi inte va tillsammans så kunde jag inte göra något, jag intalade mig själv att det är ditt val, du får göra som du vill, det angår inte mig, ni är bara vänner. Tydligen va inte den du träffat så intressant och vi började ses igen. Känslorna för dig varierade, de var inte jämna, och heller inte en så stakkänsla för dig som du velat att de skulle varit. Hösten var vid sin höjdpunkt. Istället för att du kom till mig, var jag nu hos dig varje dag. Jag gillade det. Nu var känslorna på en helt annan nivå än innan. Jag gillade dig. Jag satt varje dag när jag kommit hem från dig "ska jag smsa dig och skiva jag älskar dig?" Rycket fanns, men jag vågade inte. Tur var väl det. Sista dagen på höstlovet kom du hem till mig. Det var lite märklig stämmning mellan oss, men aja, så kan det vara ibland. På kvällen skulle du på ett håll och jag på ett annat, inget märkligt med det. På natten smsar du och säger att det är viktigt att träffas nu. Jag tror det har hänt något och säger att det går bra att komma. Vi satt i bilen och plötsligt började du fråga mig hur jag ville ha det mellan oss. Jag svarade att jag inte rikigt visste, men att jag gillade dig väldigt väldigt mycket. Då kom det, från tomma intet, jag har träffat en annan berättar du. Tårarna bara rann, jag vet inte varför, men av ren reaktion. Jag kunde inte få fram ett ljud. "Du kommer alltid finnas i mitt hjärta" sa du. Jag visste att vi inte hade varit tillsammans, eller hade vi det? Hade vi varit tillsammans? Hade vi bara varit vänner? hade vi varit puss och myskompisar? En sak visste jag iallafall att jag har aldrig reagerat så på något någon någonsin sagt. Jag hade aldrig det där pirret i magen av att vara kär, men  hos dig kände jag mig trygg och jag gillade dig sååå mycket. Efter denna dagen vändes allt. Några dagar senare var du tillsammans med den du träffat innan. Jag var så arg, ledsen, besviken och irriterad på dig. Du hade verkligen sårat mig. Inte förrän jag en och en halv vecka senare pratade jag med min mamma om vad som hänt, kunde jag prata om dig utan att tårarna skulle falla från min kind. Hon visste redan allt, du hade berättat för henne. Jag tyckte det var konstigt att du berättat för henne, men ag beundrade dig så för du gjort det, jag tyckte det var modigt, att du inte bara berättat att du träffat en annan för mig utan även för min mamma. Efter detta snackade vi inte på ett mycket bra tag. Det var inte förren nu när vintern började komma som jag tog upp kontakten med dig. Jag ville fortfarande vara vänner. Det var ju det jag hade velat från första början. Vi bestämde oss för att vara vänner, vi bestämmde till och med en dag vi skulle ses. Den dagen var perfekt upplag, en runda inne i stan, en fika och sedan middag här hemma. Jag hade en känsla i magen av att du skulle ställa in det i sista stund, men jag vägrade lita på känslan, för nu var vi vänner, och vänner gör inte så. Så fel jag hade, när jag står och gör mig iordning breättar du att du inte kan, för du har inga pengar. Okej tänkte jag, det kan hända alla, men då hittar vi på något annat. Du berättar att du inte kan för du är påväg hem till den du är tillsammans med. Jag trodde aldrig du skulle göra så. Du hade råd att åka till någon annan istället för till mig, när vi bestämt, vi hade till och med bestämt att vi på kvällen skulle träffa de andra två vi brukade umgås med i somras. De andra vi skulle träffa den kvällen blev riktigt arg på dig, men jag orkade inte. Jag blev besviken, för jag trodde att du hade ändrat på dig, men så fel jag hade. Jag visste inte att den underbaraste personen jag kände kunde bli så känslokall och inte bry sig ett dugg.

Now, you'r just a shadow to me..

I'll hope you enjoyed the story, it's a true story, it happend in real life, in my life..

PUSS PÅ ER<3