Ja, huset som aldrig är tomt är nog vårt. Här är alltid folk hemma, det kvittar om man bor här eller inte, här är alltid någon.
Och jag absolut älskar det! Hatar att vara själv, så det är riktigt skönt att aldrig behöva vara själv. Tror folk gillar att vara här hemma också, för min familj är inte sånna som "skiter" i mina kompisar och tänker att är mina kompisar här hemma så är dem här för mig, utan kommer man hit så är man med hela familjen liksom. Både mamma och pappa är väldigt pratglada (har nog fått det från dem haha) och snackar med alla som är här hemma. Man behöver bara vara sig själv här. Är man lessen eller nere och vill snacka så finns det alltid någon att snacka med, är man glad så finns det alltid någon att dela sin glädje med.
Att ta hand om människor man tycker om och som behöver ens hjälp är bara en självklarhet.
Fast än jag kan vara riktigt arg på både min familj och vänner så finns det alltid någon som kan göra en glad igen och det är det jag älskar!

PUSS PÅ ER<3

Ny design again!

När folk säger till mig; "gör det inte" "du kommer aldrig klara det" "det är ingen som lyckats innan, så du kommer heller inte lyckas" "Du är slö" "Du är så jäkla seg" "Skit i det".
  Då får jag en kick att göra just det motsatta. Säger någon gör inte det -Så gör jag det, för vad kan hända? Det är ju inte riktigt så att världen går under? Eller.. "Du är slö och seg". -Jasså? Kolla nu då! Jag är snabbare än du någonsin varit!
 Man kanske kan kalla det för att jag har någon sorts tvärtemot-jagskabannemigvisadigattjagkan-jagärbättreändutror-fixidé. Det är bara så jag fungerar, andra är tvärt emot vad jag är, dem kan inte ta kritik och vända det till något bra som gynnar dem själva. Båda tycker jag är bra egenskaper, men döm inte boken efter dens omslag, för det är inte förrän du läst den som du vet hur den är.

Eftersom min käre bror inte vaknat än (och han började nog inte förrän vid ett.. hoppas jag för hans egen skull) så får jag gå ut och väcka honom. Sedan blir det lunch och en liten tur med Ruff innan jag beger mig rullandes till Josefine för att lämna lite bilder.

Kan lägga upp lite av dem bilderna jag ska lämna. Bilderna är från vår cykelsemester 2011. 16 mil - 10 timmar på en cykel - skratt i mängder - snack - godis och en jäkla rumpvärk!









Låter bilderna tala för sig själv..

PUSS PÅ ER<3

Man vet aldrig hur framtiden kommer se ut. Jag vet inte vad jag kommer göra om en månad, ett år eller om tio år. Egentligen är det bara jag som kan påverka vad som kommer hända mig, visst kan andra påverka hur det kommer se ut för mig om en månad, ett år eller om tio år, men det handlar om vilken väg jag väljer att gå.

Vägar tas bort, byggs till, fräschas upp, slits ut.

Alla vet att jag har lite knäppa tankar, men jag ser livet som en gigantisk väg.

Huvudvägen är den man vet exakt vart den leder, man börjar livet på den och avslutar livet på den, det är den som är själva livet, från födsel till död. Sedan finns det olika avfarter. Vissa avfarter finns det vägskyltar till, typ som "dagis" "skola" "jobb". Det är standard skyltarna och avfarterna som alla har och för dem flest, ett måste för att kunna klara av att rulla vidare på huvudvägen så fort som möjligt.
Utöver huvudvägen och avfarterna finns det små stickvägar och villa kvarter. Stickvägarna är dem man har minnen från i ett tag, fast har man inte bilder eller ting från denna väg och man glömmer lätt bort den efter ett tag. Dem minnena vi kommer håg är dem som är villa kvarteren. Det är dem man har minnen från. Minnena behöver inte vara bra, lyckliga eller underbara, dem är bara helt enkelt oförglömliga. Det är olika händelser i ens liv som man inte kan glömma och som har påverkat vilken väg i livet man valt att gå. I ett villakvarter finns alla känslor och det är minnen man minns och som man har starka upplevelser från. Det är inte saker som hänt i en handvändning, det är saker som sticker ut från vardagen, från huvudvägen, som är värda att minnas.
Återvändsgränder är då man kommit på att oj, nu gick det lite snett, bäst att vända nu om jag ska kunna avsluta på huvudvägen som planerat. Det är här man märker att den underbara och fina vägen inte är fin i all evighet utan även den fina vägen har ett tråkigt slut. Bäst att vända innan någon annan än jag tar skada av detta.
Road-block. Vänd tillbaka för du är inte mogen nog att välja denna väg riktigt än!
Sedan har vi rondeller. Det är "tanke -snurran" tar jag till höger var hamnar jag då? Vart leder vägen som är rakt fram? Om jag svänger vänster hur reagerar mina vänner och familj? Här kan man köra några varv om man är som jag
-Velig...
Men kör inte för många varv, för då blir du yr och vet varken ut eller in till slut!
Just nu känns det som jag är ute på någon landsväg och yrar.. Jag har svängt av från huvudvägen, dagis och skola är avklarad, nu har jag bara resten av vägarna kvar att upptäcka!

Så..

Let’s hit the road and see what the future has to offer.

Igår sa min kusins kompis en sak som fick mig att börja fundera.
"Hur kan det komma sig att du känner alla dessa människorna? Jag menar här är ju folk från alla olika ställen, Malmö, Trelleborg, Höllviken, Skanör, Falsterbo, Svedala..."
Han fick inget riktigt svar för det var samtidigt som dem skulle gå och alla pratade i mun på varandra, haha.

Jag har alltid känt att jag har få men bra vänner. Sedan har jag vänner som jag egentligen inte riktigt vill kalla vänner men det bara blivit så liksom. Egentligen har det nog inte alls varit så som jag tänkt, eller fått för mig, att jag har få men bra vänner, för jag har nog ganska många vänner, men den tanken har jag nog tagit med mig från grundskolan. Då man nästan tvingades vara med dem på skolan för att man inte skulle vara helt utan vänner. Visst har det funnits vänner som jag tyckt väldigt mycket om att vara med som jag har gått i grundskolan med, men det är inte förrän när jag började på en helt ny skola i Malmö som jag fick fler vänner, som jag dessutom inte kände att jag vara tvungen att vara med för att jag skulle vara helt utan vänner.
Det var inte förrän igår som jag kunde släppa den tanken, som jag haft, att vara med vissa personer för att inte bli ensam. Jag borde insett det tidigare, men när ingen av dem som jag umgåts med i 12år inte kom igår, och man fick ett fem sms långt sms som utsäkt varför man inte kunde komma, även fast man sagt att man skulle komma, så känner jag att "Jag bryr mig faktiskt inte, det är inte så att jag sätter mig ner och börjar gråta för att ni inte kan komma, för jag har ändå världens finaste vänner!".
Det är lättare att släppa tanken jag haft när man fick höra det från min kusins kompis igår, och när man alltid hittar någon att snacka med när man är ute, borde man ju ta som en bra sak.

Bara en tanke som slog mig nu när jag satt med datorn i knäet i soffan och funderar på om jag ska dra till Helsongborg ikväll. Vad är det egentligen att fundera över? Klart jag ska sticka iväg! Jag behöver ju inte dricka, för då kan jag köra och då kommer jag snabbare hem och kan dessutom bestämma själv när jag ska hem, eftersom jag ska jobba imorgon.. Lite bull..

Aja, tack alla fina vänner för igår, hade verkligen rikigt trevlig! Hoppas ni hade lika kul som jag ;)

PUSS PÅ ER

Det var en regning kväll i oktober. Vi satt i bilen, på väg hem till mig, jag hade varit hemma hos dig hela dagen och nu körde du mig hem. Vi kom till att snacka om att ta studenten och hur otroligt roligt det skulle bli när jag tog studenten. Båda var helt inne i konversationen och det var ganska fashinerande hur exalterade båda var över studenten. Jag minns att jag sa "Fan vad kul det ska bli när jag tar studenten" du svarade "Ja, det kommer bli så jäkla kul!" Just när du sa det fick jag en ruggig känsla av att när den tiden kommer, så kommer vi inte vara tillsammans längre, vi kommer inte ens prata med varandra, men det lät så himla bra att just du skulle vara där när jag tog studenten.

När jag nu tänker tillbaka på den stunden i bilen så känns det som det var såå längesedan vi pratade om det och vi pratade med varandra. Nu vet jag att det vi snackade om aldrig kommer inträffa, du kommer inte komma på min student och det kommer inte alls bli så som vi snackade om att det skulle bli. Tro det eller ej så käns det faktiskt otroligt bra. Nu hade jag inte velat att det skulle bli så som vi snackade om.

Livet har sina vändningar och tvister, ibland är svängarna snäva och man vet inte vad som väntar bakom nästa hörn, och ibland är det raksträcka och det är bara att köra på för man ser allt så klart.

PUSS PÅ ER<3